Backen på St.Eriksgatan vid tullen är mitt värsta hatobjekt på hela sträckan. Seg, seg, seg. Och så är cykelbanan så smal så jag får ångest. Där vinglar jag i myrtakt på ettans växel och tar upp hela banan. Bakom mig hör jag de ilska mördarcyklisterna på sina 24-växlade monsteråk.
Jag sorterar plockepin framför mig. Små stickor i olika färger. Gula i en hög, röda i en och det fanns visst lila också. Det blir som ett mantra medan jag segar mig upp för backen. En liten bit till…jag koncentrerar mig på mina pinna. Det funkar faktiskt! Alla sätt är bra utom de dåliga. I triumf når jag rondellen. Tjoho, resten av vägen är bara nedför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar