Om kärlek till en cykel

Jag fick min cykel när jag fyllde 10 år. Det var 1987. Det coolaste man kunde ha då var en rosa/vit cykel med bocksyre. Ni vet så där att den rosa färgen på ett sprayat sätt gick över i rosa. Det var uteslutet för min del, för mamma ansåg att bockstyre var dåligt. Plus att de cyklarna saknade fotbroms, något som jag faktiskt ville ha. Men så hittade jag min drömcykel. Den var rosa/rosa, på samma sprayade sätt som den vit/rosa, och så hade den fotbroms och tre växlar. Den var liksom lite coolare, för den var ju rätt, men ändå lite mer speciell än den rosa/vita.

Tre växlar, det tyckte jag då var höjden av lyx, för jag var ju van vid morfars gamla cykel från 40-talet med ballongdäck. Jag flög fram på min coola cykel.

När vi flyttade från förorten och in till stan fick min cykel flytta upp till morfar i Dalarna. Den blev ändå bara stående och mamma ville väl helst inte att jag skulle cykla i stadstrafiken. För på den tiden fanns det inte cykelbanor i Stockholm.

Istället fick min cykel bästa tänkbara omvårdnad. Min morfar var tokrädd om allt. Cykeln ställdes in i ladan på kvällen och hänglåset på dörren låstes noga. Om den stod ute och det började regnade lyfte morfar upp den på farstun så att den skulle stå under tak.

Det var först i höstas som min cykel fick åka ner till Stockholm och hem till vår radhuslägenhet i Bergshamra. Jag skäms lite för att den nu får stå ute över natten, fast det regnar. Jag känner morfars blå blick från himlen och hör honom på klingande dalmål ”Man måste vara rädd om sina grejor!”.

Så nu sitter jag där. På min 80-talscykel. Tack vare morfars omsorg ser den som ny ut. Det är bara det vita bandet på styrets ena handtag som gått sönder och lagats med silvertape. Och så har den pimpats med en ny sadel. En stor bred sadel med extra mycket fjädring i. Den är sjukt snygg med orange klottertext och så står det Yeah! på den. Matchar det rosa/rosa som hand i handske.

Känner att jag blir lite tårögd när jag skriver detta. Jag tycker nog ändå väldigt mycket om min cykel. Och många minnen från Dalarna har vi tillsammans, min cykel och jag.