Jag hatar att cykla. Det började när jag studerade i Uppsala för 15 år sedan. Jag bodde inne i stan och cyklade varje morgon de fem km ut till Ultuna. Låt mig klargöra något. Uppsala ligger på slätten. Det är platt. Det blåser alltid. Och det är alltid motvind. Dagen då jag faktiskt blåste bakåt i en nedförsbacke ställde jag cykeln och köpte busskort. Aldrig mer lovade jag mig själv.
Och jag har faktiskt knappt cyklat sedan dess, med några få undantag. Ett sådant undantag var Almedalsveckan 2006. Då bodde vi på ett vandrarhem fyra km utanför Visby. Återigen. Gotland är en ö. Det blåser. Ingen kommentar på detta.
Det är som att varje gång jag sätter mig på en cykelsadel så vaknar en aggressivitet som jag inte visste att jag var förmögen till. Jag blir som en uppretad tjur på en arena och jag tror på fullt allvar att mina ögon förvandlas till röda stoppljus.
Man skulle kunna säga att jag är antitesen till en cyklist. Jag är dessutom skrämmande dålig på att cykla. Jag har till exempel aldrig kunnat cykla utan att hålla i styret. Med stor svårighet räcker jag ut handen när jag ska svänga, vilket jag ändå alltid gör i ren självbevarelsedrift. Så att de bakom mig inte ska köra på mig.
Överhuvudtaget är jag feg när det kommer till sådant som innebär kombinationen hög hastighet och att jag är den som förväntas kontrollera den. Jag åker gärna berg-o-dalbanor på längden och tvären så länge jag slipper ansvara för framfarten.
Trots detta cykelhat fick jag den udda idén att låta bli att köpa SL-kort under sommaren och pendla medelst cykel. Vi snackar sju (7!) km mellan Bergshamra och St.Eriksplan. Vi snackar motorväg, stadstrafik. Vi snackar värsta sortens mördarcyklister med 24växlade monster som ljudlösa plöjer fram som trimmade skördetröskor. Hur fick jag den idén? Det måste vara så långt från mig det bara går att komma. Målet är no SL förrän sista augusti. Förutom om jag ska ut på kvällen, för den kombon vägrar jag.
Vad tror ni? Kommer jag att klara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar