Det blåser!

Nej fel, det stormar. I vanliga fall älskar jag oväder. För mig får det gärna regna, blåsa, åska och blixtra hur mycket som helst. Ju värre desto bättre. Och jag ska sitta vid en sprakande brasa i ett gammalt bibliotek med böcker från golv till tak. I en gammal nedsutten öronlappsfotölj med skotskrutigt tyg. På ett bord bredvid står en rykande varm kopp choklad med massor av vispgrädde, en tallrik med nybakade scones bredda med tjocka lager smör, lemon curd och stark ost av typen svarta Sara. Vid mina fötter ligger en irländsk setter, blöt och stinkande som i sin glädje över regnet rullat sig i leriga vattenpölar. Grenarna slår mot fönsterrutan, golven täckta av stora lagom slitna och dammiga röda mattor. Jag läser om vampyrer, riddare och prinsessor. Så vill jag ha det. Jämt.

Istället sitter jag på min cykel och trampar mot vinden. På en motorväg. I en uppförsbacke. Äntligen inne i stan och jag flåsar uppför hatbacken på St Eriksgatan. En rökare går förbi. Vore jag mindre civiliserad så skulle denna person förvandlats till mos på absolut noll sekunder. Det räcker med att vara ovan cyklist, astmatiker, andas in avgaser och ha motvind. Istället stannar jag och hissar upp min akutastmaspray.

Vilket får mig att fundera över följande. Vad är mest skadligt: ett paket cigaretter eller att cykla vid E18? Fast i mitt specifika fall är dessvärre cigaretterna ett större problem, åtminstone i den akuta stunden.

Äntligen framme. Jag klarade det i dag också!

Om kärlek till en cykel

Jag fick min cykel när jag fyllde 10 år. Det var 1987. Det coolaste man kunde ha då var en rosa/vit cykel med bocksyre. Ni vet så där att den rosa färgen på ett sprayat sätt gick över i rosa. Det var uteslutet för min del, för mamma ansåg att bockstyre var dåligt. Plus att de cyklarna saknade fotbroms, något som jag faktiskt ville ha. Men så hittade jag min drömcykel. Den var rosa/rosa, på samma sprayade sätt som den vit/rosa, och så hade den fotbroms och tre växlar. Den var liksom lite coolare, för den var ju rätt, men ändå lite mer speciell än den rosa/vita.

Tre växlar, det tyckte jag då var höjden av lyx, för jag var ju van vid morfars gamla cykel från 40-talet med ballongdäck. Jag flög fram på min coola cykel.

När vi flyttade från förorten och in till stan fick min cykel flytta upp till morfar i Dalarna. Den blev ändå bara stående och mamma ville väl helst inte att jag skulle cykla i stadstrafiken. För på den tiden fanns det inte cykelbanor i Stockholm.

Istället fick min cykel bästa tänkbara omvårdnad. Min morfar var tokrädd om allt. Cykeln ställdes in i ladan på kvällen och hänglåset på dörren låstes noga. Om den stod ute och det började regnade lyfte morfar upp den på farstun så att den skulle stå under tak.

Det var först i höstas som min cykel fick åka ner till Stockholm och hem till vår radhuslägenhet i Bergshamra. Jag skäms lite för att den nu får stå ute över natten, fast det regnar. Jag känner morfars blå blick från himlen och hör honom på klingande dalmål ”Man måste vara rädd om sina grejor!”.

Så nu sitter jag där. På min 80-talscykel. Tack vare morfars omsorg ser den som ny ut. Det är bara det vita bandet på styrets ena handtag som gått sönder och lagats med silvertape. Och så har den pimpats med en ny sadel. En stor bred sadel med extra mycket fjädring i. Den är sjukt snygg med orange klottertext och så står det Yeah! på den. Matchar det rosa/rosa som hand i handske.

Känner att jag blir lite tårögd när jag skriver detta. Jag tycker nog ändå väldigt mycket om min cykel. Och många minnen från Dalarna har vi tillsammans, min cykel och jag.

Räkna pinnar i olika färger

Backen på St.Eriksgatan vid tullen är mitt värsta hatobjekt på hela sträckan. Seg, seg, seg. Och så är cykelbanan så smal så jag får ångest. Där vinglar jag i myrtakt på ettans växel och tar upp hela banan. Bakom mig hör jag de ilska mördarcyklisterna på sina 24-växlade monsteråk.

Jag sorterar plockepin framför mig. Små stickor i olika färger. Gula i en hög, röda i en och det fanns visst lila också. Det blir som ett mantra medan jag segar mig upp för backen. En liten bit till…jag koncentrerar mig på mina pinna. Det funkar faktiskt! Alla sätt är bra utom de dåliga. I triumf når jag rondellen. Tjoho, resten av vägen är bara nedför.

Det öser ned tiddelipom...

Mörka, mörka moln. Suck. Och lagom blåst. Jag är verkligen ingen väderspåperson, men till och med jag inser att regnet kommer vilken sekund somhelst. Men just ja, allt blir ju bättre om man tänker positivt. Fröken käck ska bli mitt förnamn, tänker jag och packar väskan. I dag fick jag på mig svarta trekvartstights. My god, jag håller på att förvandlas till en cyklist!

Motvind hela första uppförsbacken. Men jag ska banne mig ha i treans växel hela backen upp. Yes! Dagens första seger. Fast storbacken förbi naturhistoriska pallar jag bara inte. Jag går! Bakom trampar en kvinna i kostym hurtigt förbi. Pinsamt! Jag blir tvungen att böja mig ned och titta lite på däcket. Alltså, jag låtsas ha punka inför en främmande cyklist som susat förbi och förmodligen redan kommit bort till tullen. But why? När jag började jag ha prestige i mitt cyklande?

Äntligen framme vid tullen. Sådär, ja stora droppar ned från skyn. Jag börjar sakta nynna på Nalle Puh-låten. Det öser ned tiddelipom…

Kanske testa ny väg i dag, när det regnar och allt. Ja, det gör jag. Kanske gör jag faktiskt vad som helst för att slippa hat-seg-backen på St.Eriksgatan just nu.

Norrtullsgatan. Måste vara enda gatan i den här stan utan cykelbana. Och jag som är så totalrädd för att cykla i trafiken. Fast det är ju faktiskt tomt såhär dags på morgonen.

Regn, försommardoft, tom stadsgata, asfalt…jag älskar doften av våt asfalt.

Svänger höger på Vanadisvägen, också utan cykelväg. Och så rondellen på St.Eriksgatan. Runt, runt, runt. Jag måste vara den enda cyklisten i hela stan som faktiskt cyklar enligt trafikreglerna.

Framme. Dyngsur. Parkerar mitt kära fordon. Klarade detta i dag också, trots regn och motvind.

Jag och min hippa 80-talscykel

Jag hatar att cykla. Det började när jag studerade i Uppsala för 15 år sedan. Jag bodde inne i stan och cyklade varje morgon de fem km ut till Ultuna. Låt mig klargöra något. Uppsala ligger på slätten. Det är platt. Det blåser alltid. Och det är alltid motvind. Dagen då jag faktiskt blåste bakåt i en nedförsbacke ställde jag cykeln och köpte busskort. Aldrig mer lovade jag mig själv.

Och jag har faktiskt knappt cyklat sedan dess, med några få undantag. Ett sådant undantag var Almedalsveckan 2006. Då bodde vi på ett vandrarhem fyra km utanför Visby. Återigen. Gotland är en ö. Det blåser. Ingen kommentar på detta.

Det är som att varje gång jag sätter mig på en cykelsadel så vaknar en aggressivitet som jag inte visste att jag var förmögen till. Jag blir som en uppretad tjur på en arena och jag tror på fullt allvar att mina ögon förvandlas till röda stoppljus.

Man skulle kunna säga att jag är antitesen till en cyklist. Jag är dessutom skrämmande dålig på att cykla. Jag har till exempel aldrig kunnat cykla utan att hålla i styret. Med stor svårighet räcker jag ut handen när jag ska svänga, vilket jag ändå alltid gör i ren självbevarelsedrift. Så att de bakom mig inte ska köra på mig.

Överhuvudtaget är jag feg när det kommer till sådant som innebär kombinationen hög hastighet och att jag är den som förväntas kontrollera den. Jag åker gärna berg-o-dalbanor på längden och tvären så länge jag slipper ansvara för framfarten.

Trots detta cykelhat fick jag den udda idén att låta bli att köpa SL-kort under sommaren och pendla medelst cykel. Vi snackar sju (7!) km mellan Bergshamra och St.Eriksplan. Vi snackar motorväg, stadstrafik. Vi snackar värsta sortens mördarcyklister med 24växlade monster som ljudlösa plöjer fram som trimmade skördetröskor. Hur fick jag den idén? Det måste vara så långt från mig det bara går att komma. Målet är no SL förrän sista augusti. Förutom om jag ska ut på kvällen, för den kombon vägrar jag.

Vad tror ni? Kommer jag att klara det?